Woodlands

Sara Wilson (first floor power) leder denna trio tillsammans med Niklas Korsell (the plan) och Marcus Holmberg (komeda). I höst kommer debutalbumet som ges ut på skivbolaget Ingrid.

Läs mer

Musik är i första hand en fysisk upplevelse. En instinktiv upplevelse. Gråter du, skrattar du, vill du dansa, mår du illa eller känner du ingenting? Dessa markörer kommer först. Därefter börjar du möjligen fundera över varför just du tycker om en viss textrad, varför just det där melodisprånget, den där stämsången eller det där gitarrriffet får dig att reagera och vilka referenser eller erfarenheter du själv har i bagaget som får dig att känna så.

WOODLANDS är mycket fysiska för mig. De får mig både att gråta, skratta och dansa om vartannat och jag skriker mig hes om deras förträfflighet så fort jag kommer åt, till alla som vill och inte vill lyssna.

Visst finns här drag av influenser som Yoko Ono, T-Rex, Grateful Dead och Neil Young. Av genrer som vi i brist på bättre namn kan kalla stoner-folk, boogie-pop och indie-rock. Men också av något ursprungligt. En slags urmusik. Naivt men ändå fulländat och uråldrigt på samma gång. Det känns ganska speciellt i vår post-post-post-moderna värld, och den sammansatta bilden känns inte som lånta fjädrar utan nymonterade hjul som rullar snabbt men åt rätt håll.

Till att börja med har vi att göra med tre individer som var för sig har ett unikt musikaliskt språk som kan kännas igen från andra sammanhang. Nu har de tillsammans skapat en ny kropp som kränger och svänger på ett nytt sätt beroende på att just de här tre människorna börjat spela tillsammans.

Om man utgår från trion i sig har vi självfallet Saras klara, starka röst som både rockar och viskar men aldrig känns mesig eller kuvad, däremot alltid ärlig och rättfram. Och förstås hennes intensivt explosiva men också dynamiskt rytmiska gitarrspel.
Det är en evig andra fiol och uppbackare som för första gången med självklar pondus tar plats mitt på scenen.

På trummor Niklas Korssell något av en legend både inom fri jazz och pop i Stockholms musikliv och med en helt egen och just “fri” spelstil.

Marcus Holmberg på bas känns igen från Umeå-bandet Komeda (som alla 90-tals-indie-fans kan utan och innan). Han har en distinkt svängig och melodisk spelstil som kompletterar de andra perfekt. Även Marcus mörkare röst används lyckosamt kontrasterande på flertalet ställen i arren. Historien om hur Marcus kom med i bandet är en klassiker värd att berätta och typiskt för den spontanitet som präglar WOODLANDS sätt att arbeta. Sara berättar. “Jag och Niklas hade så smått börjat spela ihop, gjort något litet framträdande, då Marcus ringer och ville boka oss för en matinéspelning på de bibliotek han då jobbade på. Under samtalet erbjuder han sig även att hoppa in på bas. Även om jag i det läget inte hade en aning om vem han var eller ifall han kunde spela bas så jag antog ju såklart erbjudandet. Det är sånt som jag gillar! Vi sågs en kvart innan gig och så körde vi bara.“ Detta var maj 2011 och plötsligt var duon en trio!

WOODLANDS debut är ingen insmickrande, överanalyserad studioprodukt. Den utgår alltid från hur Niklas, Marcus & Sara redan lät i replokalen men bygger på och förädlar med detaljer i både produktion och arrangemang. Detaljer som Niklas röst som låter som en trumpet i “I wanna know”, hur rummet byter skepnad från luftig rymd till kompakt materia mellan vers och riff i “Make it through” samt varsamt strössel med pedalsteel, percussion, piano och en cembalo långt bort i ljudbilden (det sistnämnda i “ On the run”). Även förstås de varsamma men nödvändiga gitarr- och körpåläggen. Som det otroligt nerviga gitarrsolot i “Housebuilding” eller de melodiska riffen i “River Running Wild”.

I körpaketet dyker ibland plattans medproducent Per Sunding (Eggstone, Cardigans, Bob Hund, Peter Bjorn and John m.fl.) upp och gör en smärtsamt vacker låt som just “River Running Wild” ännu bättre med sina melankoliska stämmor. Soundet på plattan som Per rattat fram är mjukt när det ska, hårt och kantigt när det ska men alltid enkelt och självklart på något sätt.

Men texterna då? Jag gillar texterna också. Det är enkla men drabbande i en självklar symbios med sånguttryck och musik och kanske den främsta anledning till att det även kommer tårar ibland när jag lyssnar på WOODLANDS. Det kretsar kring rädslan att mista kärlek både som vuxen och barn men även kring kritik mot ett samhälle som sätter likhetstecken mellan entreprenörskap och kultur.

Tack och lov för att det blev just dessa tre som blev med band.
Vilket band! Och tacka er själva för att ni nu ska lyssna på plattan en gång till.
Tack till mig för att jag skrev detta! Jag heter Peter Morén och vi på INGRID är oerhört glada att få bjuda er på den här plattan.

WOODLANDS startade våren 2011.
Skivan spelades in i Tambourine Studios av Per Sunding under fem intensiva dagar.

Turnéperiod: 

2012 - 2013

Promotion: 

Skiva
Christian Östlund christian@skiva.se

Pressbilder: 
(Klicka på bilderna för större storlek)