Tomas Andersson Wij

Förra året var ett bra år för Tomas Andersson Wij. Han sålde ut Göta Lejon i Stockholm två gånger. Han bidrog med framgångsrika låtar till andra artisters skivor. Han fick stipendium. Men själv tyckte han att han stod och stampade.
- Jag längtade efter ett nytt ljud, och efter ett nytt sätt att spela in. Jag ville bort från det traditionella sättet att göra skivor, med ett gäng supermusiker i en studio, ville bort från tidspressen. Men framför allt ville jag skriva låtar som inte bara är fortsättningar på de jag redan har.
En annan som tyckte det var dags för Tomas Andersson Wij att ta ett nytt steg var Tobias Fröberg, som har uppmärksammats för sina innovativa produktioner åt bland andra Theresa
Andersson och Existensminimum. Han har varit ett TAW-fan ända sedan han såg honom göra Landet vi föddes i på Artister mot nazisters Globen-gala i början av 2000-talet. Då jobbade Fröberg som rockkritiker för tidningen Café. Han recenserade Andersson Wijs andra skiva Ett slag för dig och skrev: ”Det är fantastiska låtar, men han är värd en roligare produktion”.
- Tobias är en väldigt ödmjuk person - när han är nykter. Flera gånger har jag varit på krogen med honom och framåt stängningsdags har han börjat förolämpa mig och prata om vilket grymt sound han skulle kunna ge mina låtar. Jag har inte varit lika övertygad. Men så spelade jag upp ett par låtar för honom i alla fall. De jag var mest nöjd med dissade han. ”Det här har du gjort förut, det är bra men inte tillräckligt intressant”, sa han. Och efter att ha surat ett dygn insåg jag att han hade rätt. Sen började jag om från noll.
Resultatet blev skivan Spår med låten Det ligger i luften som första singel. Skivan spelades in under fem extremt varma sommarkvällar. Man höll till i samma lokal som låtarna skrevs i - en före detta kexfabrik i Stockholm där Andersson Wij har sin arbetslokal. Bara han, Tobias Fröberg och Ane Brun-trummisen Erik Nilsson. Allt centrerat kring artistens akustiska gitarr och sång. För Tobias Fröberg var det hela poängen med inspelningen: ”Du ska sitta ner och
sjunga, med klackarna i golvet. Du ska inte stå på tå. Musiken ska komma till dig, inte tvärtom”, sa han till Tomas.
När de tio låtarna var inspelade bjöd de dit några musikervänner: Emil Svanängen från Loney Dear, Anna Ternheim, jazzklarinettisten Nils Berg och några till. De gjorde finstilta pålägg. För även om skivan har en stor, svävande ljudbild så är den byggd med få delar, glest utplacerade, för att luften ska få finnas kvar. Bas har man till exempel bara lagt på tre låtar.
- Min lokal är ju ingen skivstudio och det man spelar in där låter på ett speciellt sätt. Det är en oerhörd begränsning, men det var det vi ville åt – begränsningen, det primitiva. Sen fick vi ett litet helvete. Vi har mixat och mastrat om oräkneliga gånger för att hitta det vi ville åt. Ett tag försökte vi liksom tämja rummet, vi försökte få det att förändras och bli tjusigare än vad det är. Det gick inte. Vi fick inte till det förrän vi helt och hållet gick med rummet och accepterade hur det faktiskt låter. Och det låter ju fantastiskt, även om en hifi-försäljare kanske inte skulle hålla med...

Stora delar av inspelningen dokumenterades av Tobias Fröbergs fru, filmaren Sandra Fröberg.

Under hösten läggs femminutersklipp från filmen ut på You Tube med jämna mellanrum fram till release. Se första delen på www.tomasanderssonwij.se