Men frasen handlar också om relationer, om hans egna minnen och personliga erfarenhet. Från blossande passion och bultande hjärtan till uppbrott och den återkommande känslan av tomhet. Det var mot denna tudelade bild av Gammal kärlek som Niklas Lind för snart två år sedan började mejsla fram grunden till sitt första album.
Han var singel och satt återigen själv i sin lägenhet på Södermalm. I bakgrunden ekade ljudet av Ringvägen ikapp med minnen från ett decennium som professionell musiker. Det hade varit ett liv på turné, ett liv där både hotellrum och scener omnämns för sina stjärnor. Lika uppfyllande och bekräftande som flyktigt och svåranpassat till tvåsamhetens konventioner.
I flera år hade Niklas funderat på kärlek och relationer. Nu kom tankarna ut i form av toner och bläck på ett papper. Naket och utan minsta antydan till kompromiss. En av de första låtarna han skrev var en drygt tre minuter lång beskrivning av kärlekens fysiska inverkan på människan. Musikaliskt avskalad, baserad på en enkel melodi och svepande körer.
En tonsatt avhandling av förälskelse som en sjukdom.
En Diagnos.