Don't be a Stranger

Om Sahara har sina ökensångare, och Amerika har sina bomullfälts-melodier, då har också Värmland en slags skogsmusik.

Don't be a stranger bildades i en liten by (faktiskt en av de allra minsta) i Värmland. Tre bebodda och tre öde hus i en oansenlig korsning. En av många små byar som liksom verkar befinna sig i en parallell dimension; i ett Sverige som på något sätt både finns och inte finns.

Läs mer

Efter att ha repat åkte vi hopträngda på en flakmoped över fälten för att handla. På många sätt framstår allt detta nu som en dröm. 
Kanske finns det allt sedan dess något illusoriskt över Don't be a Stranger; som om bandet i sin själ bär en slags tvekan till att materialisera sig. Eller som om konstellationen bara vill ta form genom plötsliga kollektiva hallucinationer eller drömsekvenser, på resor genom värmländska bygdegårdar, finländska vinterskogar och torra afrikanska landskap. Klart är i alla fall att bandet inte befunnit sig i samma verklighet sedan 2008.

Kanske har denna hallucinatoriska känsla alltid funnits där i popmusikens väsen, nära knuten till de mindervärdeskomplexa drömmar som produceras i bortglömda landsortshålor; drömmen om storstadslivet, om bekräftelse, om äventyr. Var 1900-talets modernitet präglad av det urbana, var kanske populärmusiken egentligen den aura av längtan som moderniteten kom att producera i periferins småstäder. 


Kommunalt skolade i folkhemmets musikskola (en erfarenhet som mixades med tummade vinylskivor, sprit och OKEJ-tidningar) spelar vi oss nu genom Johnny Cash's och Gustaf Frödings maniska glesbygdshjärnor; genom Nils Ferlins och Kurt Cobains pojk-ångest-beniga kroppar, genom Selma Lagerlöfs och Patti Smiths pårökta flickrumshallucinationer.

Vi hoppar på ett tåg: ett av de få som ännu stannar i Värmland. Det är flera decennier sedan, och ändå här och nu. Allt är, som alltid på film. 
 
Det är 2013 och på något sätt materialiseras ännu en gång en skiva ur dessa porösa processer.

Omslaget är målat av Lars Lerin. På något sätt speglas i hans konst samma glesbygdslängtan och sköra oförmåga till stabilitet. Hur mycket vi än försöker förblir allting på något sätt vagt i konturerna. Det är 2013, världens valutor verkar implodera och under ytan är mycket som alltid oklart och trevande. Kanske är allt bak och fram: kanske är popmusik inte längre drömmen om äventyret, utan en längtan efter en verklighet som drunknat i bilder och simulacra. I alla fall är skivan här, och existensen av oss själva kan inte längre helt betvivlas. 


DBS 23.01.2013

Line up: 

Liv Widell
Christina Weibull
Louise Weibull
Johan Forsman
Martin Ehrencrona
Mattias Albinsson

Skivbolag: 

ia!
mail: mikael@headstomp.com
tel: 08-20 21 60

Promotion: 

Ebba Lindqvist
brev@ebbalindqvist.se
tel:08-6402322
mob:070-4803300

Javascript need to be enabled in order to view this page
Pressbilder: 
(Klicka på bilderna för större storlek)